Den norska antropologen Marit Sundet har lärt känna några vuxna personer med utvecklingsstörning, vilka bott många år på institutioner. Hon har i sin doktorsavhandling (1997) velat lyfta fram dem som individer i stället för att beskriva dem som ingående i en kategori av människor. Kategoriseringen avpersonifierar och ger personer med utvecklingsstörning en gemensam identitet - "de är inte som alla andra, de är annorlunda". Genom att umgås med dem ser hon och beskriver områden där kategoriseringen gör omgivningens dominans över de enskilda individernas liv särskilt tydlig - områden som sexualitet och personlig ekonomi.
Magnus Tideman, Wigforssinstitutet, Högskolan Halmstad, har i flera studier under 1990-talet sökt svar på vad som har hänt efter kommunaliseringen, om normalisering uppnåtts och hur man kan mäta det. I sin doktorsavhandling (2000) fördjupar han analyserna av de två stora studierna "Lever som andra?" (1997) och "I gränslandet mellan grundskola och särskola" (1998). Särskilt argumenterar han för en definition av normaliseringsprincipen som bygger på tanken om likvärdiga levnadsvillkor och genom att använda sig av levnadsnivåundersökningar anvisar han en metod att mäta graden av normalisering.
Kerstin Färm tar stadgandet om vårdhemsavvecklingen i 1985-års omsorgslag till utgångspunkt för sin doktorsavhandling (Linköpings universitet 1999). Den ursprungliga forskningsfrågan kom från Örebro läns landsting när de ville veta hur reformen skulle påverka dem som bodde på Hagbyhemmet i Nora. Kerstin Färm har utvidgat frågan till att spegla utvecklingen ur ett längre tidsperspektiv och olika nivåer. Hon gör nedslag i tre historiska perioder som hon benämnt "Petrénepoken (1916 - 1944), T2N-affären (1955) och Vårdhemsutflyttningen (1989 - 1993). Dessa perioder bildar bakgrund till en diskussion om hur vi konstruerar samhället, vad vi betraktar som sociala problem och vilken betydelse detta får för funktionshindrade, makthavare och allmänhet.