Gunilla Karlsson i fint reportage i Hallands Nyheter

Text från Hallands Nyheter/Lena Lyxell

Gunilla Karlsson har ett arbete på biblioteket i Falkenberg sedan 22 år. Hon sorterar barnböcker och filmer som låntagarna lämnar tillbaka. Det är ett arbete som hon alltid gillat och som hon går till med lätta steg.
– Jag trivs där, säger Gunilla och ler brett.
Arbete flyter på ungefär som vanligt. Och promenaderna till och från hemmet på Falkagård genomför hon som vanligt. Men för övrigt är tillvaron begränsad.
– Vi går inte ner till gemensamhetslägenheten längre. Vi brukar träffas där och spela spel och umgås. Nu kommer personalen upp till oss istället.

Gunilla bor i en egen tvårummare på 69 kvadratmeter på Falkagård. Tillsammans med flera andra personer i området är hon knuten till en gemensamhetslägenhet som drivs av Frösunda där Gunilla och hennes vänner träffas när de känner för det.

Gunilla får den hjälp och det stöd hon behöver. Det handlar oftast om matlagning, att få in varorna hon handlat och en dag i veckan har hon hjälp med det som krävs för att hålla fint i den egna lyan. Nyligen målades lägenheten om och nu är väggarna vita. Gunilla trivs i lägenheten och numera tillbringar hon mycket tid där. På grund av coronavirusets framfart blir det mycket tv-tittande.
– Jag gillar deckare, men inte skräckfilmer.
Gunilla saknar gemenskapen med vännerna och kvällshänget i gemensamhetslägenheten. Hon går inte dit på grund av smittorisken, men lokalen är fortfarande öppen. Hon har ett brett kontaktnät och är van att ha mycket att göra på fritiden.

Men nu är det annorlunda. Sedan några veckor tillbaka blir det inga kalas hos släktingar och vänner, bowlingen och simningen som är två populära fritidssysselsättningar är inställda. Det enda som fortfarande är igång är dans-fusion som Gunilla är med på en gång i veckan.
– Vi är fem tjejer i gymnastiksalen på Fajans, så där kan vi hålla avståndet, förklarar hon.
Hon är väl medveten om vad som händer i världen och hur coronavirustet påverkar samhället och människorna. Att tvätta händerna noga är en väl inarbetad vana, detsamma gäller handspriten, men den gör Gunillas händer uttorkade. Hon är trött på alla nya regler och att inte kunna umgås som förr och göra vad hon vill.
– Det är skit. Jag vill att det ska väck, säger Gunilla om viruset som ställer tillvaron på ända.
Nu längtar Gunilla till en tid när livet återgår till det vanliga. Nu är det för mycket som inte blir av.

– Invigningen av Argus och det nya biblioteket blir ju inte av som det var planerat. Det blir till hösten istället. Och Pride som vi i FUB alltid brukar vara med på blir inte heller av.
Och i väntan på en vanlig vardag igen kan Gunilla i alla fall ägna sig åt en av sina favoritsysslor.
– Jag tycker om att fotografera naturen.