Referat av rapportens innehåll:

Kostnadsutvecklingen för assistansersättningen

En central utgångspunkt i direktiven till LSS-utredningen är att kostnadsutvecklingen för assistansersättningen är ohållbar och måste brytas. År 1995 var kostnaden för den statliga assistansersättningen cirka 3,5 miljarder kronor. Tjugo år senare, hade kostnaderna ökat till 30 miljarder kronor. Bengt Westerberg anser, till skillnad från regeringen, att det är en rimlig ökning. Han förklarar kostnadsökningen med framför allt följande tre faktorer:
• Ökade faktorkostnader, främst de personliga assistenternas löner under den aktuella 20-års perioden. Faktorkostnaderna ökade med cirka 84 procent under åren 1995-2015.
• Antalet personer med assistansersättning har ökat från 7 300 år 1995 till 16 000 år 2015. Befolkningen ökade under samma period från 8,8 miljoner år 1995 till 9,9 miljoner år 2015. LSS personkrets som andel av befolkningen var ungefär 0,5 procent år 1995 och 0,8 procent år 2015.
• Den allmänna standardutvecklingen i samhället (reallöneutvecklingen) som främst kommit målgruppen till godo genom ökat antal timmar med personlig assistans. Antalet timmar per assistansanvändare har ökat från 69 timmar i veckan år 1995 till 127 timmar i veckan år 2015, dvs. en 84 procentig ökning.

Får assistansberättigade för många timmar?

Regeringen anser att det ökade antalet timmar i assistansersättningen i väsentlig utsträckning beror på överutnyttjande. Det framkommer både i direktiven till LSS-utredningen och i regleringsbrev till Försäkringskassan. Westerberg förklarar att tesen om överutnyttjande kommer från Utredningen om assistansersättningens kostnader (SOU 2012:6, sid. 321 ff) från år 2012. Utredningen antog att antalet timmar år 2004 var ”rätt” och att ökningen därefter var ett uttryck för överutnyttjande. Bengt Westerberg påpekar att det naturligtvis aldrig helt kan uteslutas att enskilda eller assistansanordnare, för deras räkning, kan överdriva behoven. Fast då är det viktigt att påminna sig att det inte är de som beslutar om antalet timmar. Det gör Försäkringskassan.

Timökningen kan även förklaras med ökade behov. Andelen personer från grupp 1 i personkretsen, där personer med utvecklingsstörning ingår, har ökat och andelen från grupp 3 har minskat. Både ändringar i assistanspopulationen och en anpassning till verkliga behov kan, enligt Westerberg, förklara att andelen vuxna som beviljas assistans all vaken tid har ökat från 15 procent år 1994 till 67 procent år 2014. Detsamma kan förklara att andelen av alla timmar som är dubbelassistans under samma period har ökat från någon enstaka procent till 56 procent år 2016. Westerberg bedömer att de här två faktorerna kan förklara uppemot 50 procent av timökningen sedan reformens början. 

Övriga LSS-insatser ska bli mer ändamålsenliga

Av direktiven till LSS-utredningen framgår att kvaliteten i flera av de övriga LSS-insatserna behöver förstärkas. Regeringen skriver också att de behöver bli mer ”träffsäkra”. FUB har vid flera tillfällen påtalat, till nuvarande och tidigare regeringar, att det finns kvalitetsbrister i ett flertal LSS-insatser. Men tyvärr, skriver Westerberg och FUB kan bara hålla med, verkar skälet till regeringens önskan om ökad kvalitet och träffsäkerhet för övriga LSS-insatser framför allt handla om att personer med assistansersättning i stället ska efterfråga dessa andra insatser.

Ökat ansvar för anhöriga

Vid bedömningen av barnets eller den unges behov av personlig assistans ska det bortses från den omvårdnad som vårdnadshavare normalt ska stå för enligt Föräldrabalken. Men det framgår inte av LSS eller lagens förarbeten hur vårdnadshavarens ansvar ska avgränsas och bedömas. Enligt direktiven ska LSS-utredarna undersöka hur vårdnadshavares ansvar tydligare kan regleras kopplat till bedömningen av behovet av personlig assistans.

Utifrån regeringens intention att minska kostnaderna för assistansersättningen, befarar Bengt Westerberg att regeringen vill se en reglering som innebär ett ökat ansvar för vårdnadshavarna. Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har visat att av dem som har blivit av med sin assistansersättning, är det närmare 25 procent som inte har fått några insatser enligt LSS eller Socialtjänstlagen, SoL (ISF, 2014). Westerberg drar slutsatsen att det troligen har inneburit att de anhöriga har tvingats ta ett större ansvar.

Personkretsindelningen ska ses över

Av utredningsdirektiven framgår att personkretsindelningen ska ses över. Utredaren ska analysera i vilken utsträckning dagens personkretsindelning har påverkat tillgången till LSS-insatser och kostnadsutvecklingen, för insatserna i LSS generellt och särskilt för insatsen personlig assistans. 1989 års handikapputredning räknade med att personkretsen för LSS uppgick till drygt 1,2 procent av befolkningen, vilket då motsvarade drygt 100 000 personer. Antalet personer som omfattades av Omsorgslagen, som föregick LSS, var cirka 37 000. Utvidgningen av personkretsen beräknades alltså omfatta ytterligare drygt 60 000 personer. Men det är färre än vad som uppskattades då, som har LSS-insatser idag. Till skillnad från assistansersättningen, där fler än vad som beräknades har insatser.

Westerberg visar att av de personer som idag har LSS-insatser, tillhör cirka 63 000 personkretsens grupp 1, dvs. personer som har utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd. 2 000 personer tillhör grupp 2, dvs. personer som har förvärvade hjärnskador. Medan 15 000 personer tillhör personkretsens grupp 3, dvs. personkretstillhörigheten grundas på en bedömning av funktionsbehovet, inte en medicinsk diagnos.

Bengt Westerberg spekulerar över vad ökningen i grupp 1 beror på och menar att en del sannolikt kan förklaras av befolkningsökningen och en ökad förväntad levnadsålder. En annan förklaring är att fler personer idag diagnosticeras med autism och autismliknande tillstånd. Medan tolkningen av vilka som tillhör personkretsens grupp 3 har blivit långt mer restriktiv än vad som avsågs när LSS kom till. 

Eva Borgström, ombudsman på Riksförbundet FUB