Om kvinnor med funktionsnedsättning i #metoo-debatten

Många kvinnor har svårt att kommunicera, förstå och bli trodda när de försöker uttrycka sina erfarenheter av förtryck och sexuellt våld. Dessutom är kunskapen hos olika myndigheter om hur dessa kvinnor ska kunna göra sig hörda och anmäla våld skrämmande låg. Ändå är många flickor och kvinnor med kognitiva-, psykiska och kommunikativa funktionsnedsättningar mer utsatta för brott än andra.

Metoo-uppropet i Sverige bygger på slutna Facebook-grupper med flickor och kvinnor som delger varandra sina erfarenheter av förtryck och sexuellt våld. Hur gör de grupper som har svårt att skriva, läsa och använda digital teknik men ändå har en historia att berätta? Hur kan de grupper som använder alternativ kommunikation få stöd att uttrycka sig? Vi vill uppmärksamma rätten att få stöd att kommunicera och uttrycka sig på sina egna villkor.

Brotten är många mot flickor och kvinnor i våra grupper. Det handlar både om ett utbrett förminskande av personer där många behandlas som mindre värda och blir pratade över huvudet på. Inte blir lyssnade på. Och det handlar om våld, sexuellt våld och utsatthet. Flickor och kvinnor i våra grupper utsätts i skolan, på arbetsplatsen, i skolskjutsar, i färdtjänstbilar, inom vården, inom psykiatrin, av personliga assistenter, av hemtjänstpersonal, på krogen, i boendet, i familjer och nära relationer.

Flera kartläggningar och projekt har lyft fram fakta utan att det händer någonting. Några exempel:

• Katrin Lainpelto visade i sin forskning om rättsväsendet att barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning inte anses vara lika trovärdiga som andra barn. Färre gärningspersoner döms när det handlar om brott mot barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som språkstörning, autismspektrumdiagnoser, ADHD/ADD och Tourettes (Brottsoffermyndigheten).
• ”Mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning” (Myndigheten för delaktighet), ”När samhället inte ser, hör eller förstår” (Nordens välfärdscenter), ”Dubbelt utsatt” (Bräcke diakoni) och ”Våldsamt osynlig” (Brottsofferjouren och Funktionsrätt Sverige) visade att flickor och kvinnor med funktionsnedsättning oftare utsätts för våld än andra. De visade också på vägar och möjligheter att bryta tystnaden.

Det är dags för en ordentlig kompetenshöjning hos rättsväsendet, socialtjänsten, polisen och andra myndigheter så att det blir möjligt att prata om och anmäla brott med alternativ kommunikation och kognitivt stöd. Att brottsoffer ges tid att uttrycka sig och bli förstådda. Att brottsoffer med olika funktionsnedsättningar blir behandlade med respekt och blir trodda när de berättar. Det är hög tid att det rensas upp bland våld och utsatthet också bland de grupper som har svårt att kommunicera kring vad de har varit med om.

Berit Robrandt Ahlberg
vice ordförande Afasiförbundet

Maria Lundqvist-Brömster
ordförande Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft

Anne Lönnmark
ordförande Autism- och Aspergerförbundet

Lillemor Holgersson
förste vice ordförande FUB, För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning