Nyheter

Lise Lidbäck, förbundsordförande Neuroförbundet, Vilhelm Ekensteen, ordförande Intressegruppen för Assistansberättigade, Sophie Karlsson, verksamhetsansvarig Intressegruppen för Assistansberättigade och Maria Persdotter, förbundsordförande RBU, beskriv hur förändrad rättspraxis har påverkat livsvillkoren för många som tillhör personkretsen i LSS.

Statssekreterare Madeleine Harby Samuelsson uttalade att LSS behöver moderniseras och hänvisade till direktiven för LSS-utredningen. Statssekreteraren fick frågor och påpekanden om att fokus för utredningen bör vara att utveckla LSS och inte de osäkra siffrorna om fuskets utbredning. På detta svarade hon att det är viktigt att motverka fusket och att det inte står i motsats till att värna brukarnas behov. Utredningsdirektiven kommer därför inte att ändras och regeringen inväntar utredningens rapport innan ytterligare förändringar i LSS föreslås.

Gunilla Malmborg, särskild utredare i LSS-utredningen, berättade att utredningen är i början av slutfasen av arbetet. Hon ville inte berätta vad hon kommer att föreslå när utredningen är klar. Hon tydliggjorde att hon inte är bunden av hur rättspraxis har utvecklats utan kommer att göra en självständig bedömning av hur LSS kan moderniseras och förbättras. Hon vill att insatserna ska bli bredare, mer flexibla och samtidigt göra det tydligare för den enskilda vad den kan förvänta sig.

Angående huvudmannaskapet uttalade Gunilla Malmborg att två anordnare lätt medför att ingen tar ansvar men gick inte närmare in på vem som i så fall skulle bli ensam huvudman. Utredningen tittar även på hur assistansmarknaden ser ut, hur privata anordnare har påverkat kostnadsutvecklingen och frågeställningen om en privat anordnare ska få välja vilka brukare man tar emot.

Gunilla Malmborg nämnde även användandet av välfärdsteknologi. Vilka tekniska hjälpmedel kan bidra till ökad frihet och självständighet? Hon beskrev att utredningen diskuterar personlig integritet, teknikkunskap och ekonomiska förutsättningar för enskilda att använda ny teknik.

Forskare Lennart Erlandsson vid Högskolan i Kristianstad presenterade resultatet av sin avhandling ”Rätt, norm och tillämpning – en studie av normativa mönster vid beslut enligt LSS tre arenor”.

Avhandlingen handlar om hur myndigheter och domstolar tillämpar LSS och på vilka grunder myndigheter fattar sina beslut. Enligt Lennart Erlandsson använder inte LSS-handläggarna juridisk metod. Istället har myndigheterna utvecklat egna metoder och styrdokument.

Lennart Erlandsson menar att det behövs en utredningsmetod som tar hänsyn till sociala och individuella faktorer i det enskilda fallet och samtidigt är juridiskt korrekt. Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden beskriver inte enskilda fall och varje handläggare ska bedöma varje ansökan individuellt. Vid beslutsfattande måste man ta hänsyn till vad beslutet får för konsekvenser i det enskilda fallet. Handläggarna bör göra en helhetsbedömning av en persons livssituation för att kunna bedöma hur målen enligt LSS ska uppfyllas. Beslutsmallar där människor sorteras in är inte rättssäkra eftersom bedömningen inte blir individuell.

FUB har tidigare skrivit om domstolarnas okunskap om LSS och den felaktiga rättstillämpningen i en debattartikel på SVT Opinion: ”Bristande LSS-kompetens har raserat lagen”. 

Försäkringskassans rättschef Eva Nordqvist beskrev hur myndigheten arbetar med att ta fram rättsliga ställningstaganden och interna vägledningar till handläggare och beslutsfattare. Hon uttalade att Försäkringskassan har ett ansvar att se till att LSS tillämpas på ett rättssäkert sätt och tillämpningen ska vara enhetligt, oavsett vem som är beslutsfattare. När rättstillämpningen är otydlig måste myndigheten bestämma sig hur den ska fatta beslut i väntan på en dom från högsta instans.

Karin Flyckt, sakkunnig samordnare av funktionshinderfrågor på Socialstyrelsen, redogjorde för resultatet av rapporten ”Konsekvenser av domar om det femte grundläggande behovet”. Sammanställningen visar bland annat att 15 % av de som får avslag eller neddragning på den statliga assistansersättningen inte beviljas någon insats från kommunerna. 5 % av de som helt eller delvis inte beviljas kommunal assistans beviljas inte heller andra LSS-insatser. 50 % av Sveriges kommuner har lokala riktlinjer som påverkar vilket stöd som beviljas. Det är inte lätt för den enskilde att förutse vilken insats man kommer att beviljas av kommunen. Riktlinjerna inskränker dessutom delvis den individuella bedömningen. Karin Flyckt beskrev konsekvenserna av förändrad rättspraxis; när helhetslösningen splittras blir förutsättningarna för delaktighet sämre, det är stor risk att anhöriga får kompensera och stödet blir splittrat.

Sveriges Kommuner och Landsting representerades av Hans Karlsson, avdelningschef för vård och omsorg, Åsa Himmelsköld, sjukvårdsdirektör Uppsala kommun och Susanne Söderberg, samverkanschef Uppsala kommun. Hans Karlsson beskrev att rättspraxis har påverkat både medborgare som går miste om sitt nuvarande stöd och de kommuner och landsting som är utförare av insatser. Anhöriga går på knäna, brukare far illa, vuxna kan inte arbeta och försörja. Dagens situation inom personlig assistans medför stor osäkerhet för chefer och handläggare i kommunerna. Det minskade antalet beviljade assistanstimmar från Försäkringskassan har inneburit ojämlikhet i stöd- och vårdinsatser i kommunerna. 

Låt fler i gymnasiesärskolan samläsa med gymnasiet

Samtliga elever i Sverige har enligt skollagen rätt till en likvärdig utbildning som främjar utveckling och lärande. Utbildningen ska ta hänsyn till elevers olika behov och ge dem stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt. För vissa elever i gymnasiesärskolan är så kallad samläsning det bästa sättet för att utvecklas och lära sig. Då läser elever från gymnasiesärskolan tillsammans med elever från gymnasieskolan.

I regleringsbrevet för 2017 gav Utbildningsdepartementet Skolverket i uppdrag att kartlägga undervisningen i samtliga gymnasiesärskolor som erbjuder samläsning med gymnasieskolan. Drygt ett år senare släpptes rapporten ”I mötet mellan gymnasiesärskolan och gymnasieskolan”. Där konstateras att samläsning kan innebära att elever i gymnasiesärskolan får pedagogiska och sociala utmaningar som de inte möter i gymnasiesärskolan, och som i förlängningen förbereder dem bättre för ett arbete efter utbildningen. Samläsningen är även utvecklande för eleverna i gymnasieskolan.

Men samma rapport visar att enbart fyra av tio gymnasiesärskolor erbjuder samläsning. Den når mindre än 1 procent av eleverna i gymnasiesärskolan enligt Skolverkets statistik från 2016.

Ett betydande hinder är att gymnasieskolorna ofta ligger långt ifrån varandra rent geografiskt. Det sker en ökad segregering idag till följd av att många gymnasiesärskolor flyttas längre bort från gymnasieskolorna.

Ett annat betydande hinder är det faktum att flera lärare och rektorer inte vet vad som gäller vid samläsning. Flera lärare saknar även kompetens i att undervisa från två kursplaner parallellt. Felet ligger inte hos dem, utan är ett symtom på bristfällig information och otydliga regelverk.

Flera lärare vittnar i Skolverkets rapport om att de aldrig ens träffat en elev från gymnasiesärskolan. Okunskapen och osäkerheten bidrar till att många avstår från att erbjuda samläsning, vilket i första hand drabbar eleverna. I förlängningen ställer det höga krav på att elever och anhöriga själva är införstådda i sina rättigheter, samt är kapabla att kräva det de har rätt till.

Vår ståndpunkt är att dessa krav inte är rimliga, det strider mot den likvärdiga skolan. Alla elever behöver få möta pedagogiska och sociala utmaningar som förbereder dem för de utmaningar som väntar efter skoltiden.

Skolverket föreslår att samläsning i gymnasiet ska regleras i skollagen och att lärare och rektorer bör informeras om möjligheterna. Förslagen är bra – men långt ifrån tillräckliga. Det behövs ordentliga satsningar för att fler än en procent av eleverna i gymnasiesärskolan ska få chansen att samläsa.

Samläsning är inte lösningen på alla skolans utmaningar, men är ett steg i rätt riktning för de elever som kan och vill. Att så många elever inte får chans att utvecklas till sin fulla potential är inte värdigt den svenska skolan 2018. Vi vill att Utbildningsdepartementet tar fortsatt ansvar för denna viktiga fråga genom att:

• Reglera samläsning i gymnasiet genom skollagen.
• Ansvara för att strukturella hinder för samläsning undanröjs.
• Genomföra informations- och utbildningssatsningar för lärare och rektorer om samläsning.
• Ge lärare verktyg för att undervisa i olika kursplaner parallellt.
• Ge elever och anhöriga information om rättigheter och möjligheter under skolgången.

Thomas Jansson, förbundsordförande Riksförbundet FUB
Zarah Melander, ombudsman Riksförbundet FUB
Anne Lönnermark, förbundsordförande Autism- och Aspergerförbundet
Veronica Magnusson Hallberg, ordförande Svenska Downföreningen